H.h - Hatt, En typ av huvudbonad. Del I.

Detta inlägg skall komma att vara början till ett antal inlägg som skall komma att redogöra något handgripligare för en gentlemans göromål i vardagen, dennes maner, dennes bildning och kanske framför allt dennes stil. Som beskrivit i tidigare inlägg så är gentlemannens hatt hans kanske främsta ägodel, ty brist på ett sådant föremål gör gentlemannen nästintill oförmögen att initiera eller återgälda en hälsning på stadens gator eller landsbygdens krokiga stigar. Jag skall därför, i detta inlägg, presentera vad som anses mig en av de tre viktigaste hattvarianterna som utgör basen i en gentlemans huvudbonadssamling. Dessa tre hattar är 1: Plommonstopet 2: den höga hatten 3: Stråhatten. Jag kommer att börja med :1 Plommonstopet. Men först en vidare förklaring av varför de tre hattmodellerna utgör grunden i en gentlemans huvudbonadssamling. 

Dessa tre hattmodeller är varandras komplement och av dessa tre skall plommonstopet ses som de mest mångsidiga och kan tillämpas i de flesta situationer utan att gentlemannens uppenbarelse blir pikant. Den höga hatten är den som kan användas vid uppklädda tillfällen, så som fest, söndagpromenader, begravningar etc.

Det bör påtalas att gränsdragningen för vad som är ett uppklätt tillfälle görs av gentlemannens själv och deltagandet i en tillställning där den allmänna överenskommelsen föreskriver hög hatt inte är en nödvändighet för att den höga hatten skall få bäras. Skulle gentlemannen finna att både besöket på ett konstgalleri och mormoderns tidiga bjudning av honom skulle kräva en bättre klädsel behöver den höga hatten ej bort räknas.

Stråhatten kan sägas vara sommaralternativet till plommonstopet och bör därför premieras under de varmare delarna av året. Vidare är stråhatten utmärkt att ha i mer avslappnade och/eller sportiga sammanhang. För att ta några exempel på platser eller göromål där stråhatten lämpar sig bättre än plommonstop; vid besök i hamnen/vid vatten, spelandet av racketspel så som badminton, tennis, brännboll och kricket, cycklande, picknick, besök i lövskog och besök på nöjesfält eller andra folkligare nöjen under sommarhalvåret. Dessa tre olika hattar, som var och en i sig själv är en modell av en hatt, kan i sin tur vara uppdelade i undermodeller. Ett exempel på en sådan undermodell hos den höga hatten är den ihopfällbara Chapeau-claquen. Det skall dock sägas att en och samma undermodell kan ha olika namn beroende på var i världen man är.

Ett vanligt plommonstop

Den höga varianten

Låt oss nu börja med den mest mångsidiga hatten; plommonstopet, eller kubben, eller Bowler på engelska, Derby i USA och Melon i Tyskland och Frankrike. Denna hatt kan komma i så många olika utförandet att det skulle bli oartigt att räkna upp samtliga, men i grund kan det sägas finnas trenne modeller; Den vanligaste, normalhög med rund krona. Den andra, med hög krona och ofta är convex snarare än rak och sist, och kanske ovanligast, den med platt krona. Den vanligaste färgen för ett plommonstop är otvivelaktigen svart, men olika nyanser av brun är vanlig bland arbetare och amerikaner. Även grå kan förekomma men det är främst på senare tid dessa har dykt upp.

Här ser vi Curchill med den ovanligase modellen,
det platta plommonstopet!

Denna vanligaste modellen är den som i vår samtid fortfarande används i högre kretsar t.ex. adel och dylikt. Man kan alltså räkna sig som särdeles uppklädd om man denna modell bär. Detta i kontrast till den höga modellen, som är mycket vanligare bland de lägre klasserna och oftare är något mjukare i formen, så att den käcke arbetare kan tillrätta brättet efter eget tycke och smak. 

Så är det alltså ställt med den mest användbara av hattar. På återseende!

F.f - Foster, Steven Collins - En person.

Stephen Collins Foster (1826-1864) kan författaren med glädje räkna till en av sina så kallade "Artonhundraförtiotals-vänner". Deras gemensamhet är en yvig stil och ett melankolisk sinne. Men då detta inlägg skall behandla Herr Foster tordes förklaringen av "vännerna" gör sig bättre vid ett senare tillfälle och lämnas därför där hän och skriften om Herr Foster i enskildhet återtas.

Herr S. Foster har främst gjort sig känd som musikkompositör i Amerikas förenta stater och har av mången man kallats den amerikanska musikens fader. Härmed avses den inflyttade amerikanska folkets musiks fader, och inte infödingarnas, alltså indianernas, musiks fader.

Vad som gjorde denna utnämningen var hans klassiska musikaliska träning vilken han erhöll under sin uppväxt vilket han skulle komma att blanda med den vid tiden rådande folkliga "Blackface - Minstrel" genren  och på så viss, medelst min musik, tilltala både de kultiverade och de låga i samhället. Han fick kontakt med denna folkliga musiktradtion genom sin vänskap med cirkusmannen och minstrel musikern Dan Rice.

Foster skrev texter om folkliga ämnen, men avstod från att införa svordomar, vulgarieteter och humoreskeriteter som gav upphov till avsmak hos de mer välborna i samhället. Istället anspelade han på sentimentalitet och romantik och till detta satte musik som var en blandning mellan den klassiska och den folkliga skolan. Han musik blev och är fortfarande särdeles populär i de södra staterna som ofta också porträtteras i hans musik. Han var dock själv född i staten Pennsylvania och residerade aldrig i något av de södra staterna över huvud taget. Undantaget var en resa som företogs 1852 ned för Mississippi till New Orleans på broderns hjulångare.

Det som vidare utmärkte herr Foster var att han, till skillnad från många andra under denna tid, försökte att försörja sig på sitt skrivande av musik. Detta var en svår konst då vaxrullen ej än var uppfunnen, utan man förlitade sig på försäljandet av partiturer till människor som själva hade önskan att spela de stycken som stod nedskrivna. Då kunskapen att läsa notor, kunnandet att spela och tillgängligheten till ett piano vara hos en person samlade tillhörde ovanligheten jämfört med senare tiders vaxrulleförsäljning fanns där inte mycket inkomst att hämta. Lägg därtill att de förenta staterna under denna tid hade få instanser som skyddade upphovsrätt vilket gjorde att dessa partiturer kopierades utan att delge herr Foster någon vinst gjorde hans situation mycket svår.

Även fast han rönte vissa framgångar under slutet av 1840-talet och början av 1850-talet så blev hans situation allt sämre. Hans fru och barn flyttade ifrån honom  i början av 1860-talet och hans musik uppvisade allt sämre kvalité. Han dog 1864, boendes på ett hotell i New York, då han i feberyra slog skallen i ett handfat vilket krossade såväl handfatet som herr Foster skalle. Han dog urfattig hållande endast ett antal småslantar och en lapp där det stod att läsa "Dear friends and gentle hearts". Något annat hade jag icke väntat mig från en man som vore min melankoliske vän från 1840-talet.

Här följer en länk där man kan höra några av Herr Fosters populäraste sånger som genom Paul Robesons framförande påvisar den blandning av förfinad sentimentalt tematiserade med stoff från "Blackface" genren vilket var det som kännetecknade Foster.

      

H.h - Hall, Evander Berry - En person. & 1888 års dudebatalj.

Mr. Evander Berry Wall
Fotot från 1888 då han
korades till
"Dudearnas" kung

I våra dagar synes en s.k. "dude" icke vara förmer än en person som låta byxornas övre del hava ett opassande kort avstånd till marken samt en irriterande förkärlek till att benämn andra människor omkring som "dude".

Sådan var dock inte situationen under 1880-talet, ty då syftade benämningen dude på välklädda, självuppfylld excentrisk och något skrytsam människa från storstaden och som föga visste om livet utanför den samma. Av dessa dudes torde det vara obestridbart att Evander Berry Wall (1860-1940) var den största. Detta då han i 1888 års dudebatalj (eller dudes-striden) besegrade sin motståndare och blev därmed korad till "dudearnas" kung.

Wall kom från en mycket rik New York-släkt. Vid 16 års ålder blev han ägare till sin första kapplöpningshäst och hade hunnit ärva 2 miljoner för sin 22 årsdag. Därav var det inga problem för den unge Wall att utveckla sitt extravaganta klädstil. Han sägs ha varit ägare till över 500 par byxor och 5,000 kravatter, flugor etc.

Dudebataljen och Walls kändisskap kom sig av att han blev uppmärksammad av journalisten Blakley Hall som började att skriva kolumner om Walls klädmässiga äventyr. Striden tog sin början då en av Halls journalistrivaler fann sin egen dude i skådespelaren Robert "Bob" Hilliard. Dessa två försökte sedan överträffa varandra i att klä sig extravagant och excentriskt. Segern tillföll till slut Wall då han under snöstormen, vintern 1888, kom in till baren Hoffman house iklädd lårhöga lackstövlar.Wall lär även ha slagit vad om att han mellan frukost och middag skulle kunna byta kläder 40 gånger, ett vad som han också vann.

Dock, efter misslyckade karriärer som aktiehandlare och stallägare lämnade Wall 1912 New York för Paris med orden "New York had become fit only for businessmen". Väl där uppgick han fort i Paris societeten där b.la. Wallice Simpson, Ärkehertig Demitri Pavlovich och Montenegros ex-kung Nicholas.

För sin livsstil kan det tyckas att Wall blev gammal och han tillskrev sin goda hälsa till att han aldrig drack vatten och aldrig besökte läkare med motivationen: "There are more old drunkards than there are old doctors". Då Wall dog 1940 lämnade en enbart efter sig en nätt summa på ca 12.000$

King of the Dudes
1860-1940

S.s. Skämtteckning, ur Söndag-Nisse. En Underhållningsform.

Det finns tid att skratta, och tid att gråta. Begravningen är ett tillfälle då det senare är mest lämpligt. Men då man i sitt eget hem, på sitt kontor, största avskiljdhet, vecklar ut ett magasin vars syfte är att medelst pikanta berättelser och bilder roa läsaren, är det i sin ordning och mest ändamålsenligt att nyttja förmågan att skratta. Därav presenteras här ett par bilder av sådan natur, ur magasinet Söndags-Nisse, att de kan framkalla just sådana reaktioner.  

Så tokigt det kan bli! Gåsen måtte
se upp för makens kärlek.

Åh dessa fruntimmer och deras kvickheter!

Det är då icke lätt att tillfredsställa dessa skeppsgossars smak för kanonbåtar! Håhå, jaja!

Man har, som man säger, tur i oturen!

Dessa och flera roande illustrationer kan återfinnas på den ypperliga sidan Stockholmskällan.

F.f. - Flaggfrågan, Ett trätoämne.

Det noggranne gentlemannen har med all säkerhet, hur än det vore möjligen önskvärt, inte undgått att ha blivit uppmärksammad på att fäderneslandet nu även mist sin västra rikshalva, och nu endast mitten delen av riket finnes kvar under Svensk flagg. Nu är det vårat s.k. "broderfolk" Norrmännen som bestämt sig för att tillkännage en oavhängighetsförklaring.

I detta inlägg skall inte denna nedrighet redovisas i sin fullständighet utan våran blick skall rikast mot en del i denna omständiga process, nämligen det som har kommit att kallas "Flaggfrågan".

Norges flagga under stridigheterna 1814

Grunden till det norska missnöjet med den flagga som i folkliga sammanhang kallades "Sillsallaten" står att finna i resultatet av tidigare års norskt flaggmissnöje som fick sin lösning 1844 med överinsikt av Oscar I. Det tidigaste missnöje verkar bestått i att man från norsk sida missförstått Kielfreden och trott att man som region av den förlorande makten, skulle, då regionen i ett fredsfördrag överfördes till den segrande parten (Sverige), få bestämma fritt som om segermakten inte hade existerat. Dåvarande Prins Karl Johan försökte medelst flotta och krut påpeka felaktigheten i norrmännens tankegångar. Med detta företag hade Prins Karl Johan delvis framgång, då han lyckades med det absolut akuta, men inte att mätta Norrmännens hunger att ändra på sina flaggor.

Gemensam stats- och örlogsflagga 
1815-1844

Då Norge nu hamnat i union med Sverige gjorde så införde båda länderna 1815 nu en ny stats- och örlogsflagga vilket kan ses till vänster. Helt enkelt en svensk, tretungad, flagga med ett rött fält med vitt kors i vänstra hörnet. Ändock kunde norska skepp som inte var avsedda för örlogsbruk fortfarande använda sin gamla flagga. 1818 infördes även en gemensam civil flagga, till utförandet likande den gemensamma flaggan från 1815 förutom att den var rättskuren istället för tretungad. Vidare kunde man även välja att segla under den rena svenska flaggan vilket gjorde att det under denna tid fanns inte mindre än tre olika flaggor för norrmännen att välja mellan.Detta varade dock endast fram till 1821. Då man från Norges sida ville byta flagga. Stortingsledarmoten Fredrik Metzer tecknade den moderna norska flaggan vilket prins Karl Johan, som då hade blivit kung, genom kunglig resolution beslutade skulle bli den nya norska flaggan. Dagar senare kom en annan resolution som föreskrev att de båda länderna skulle från och med nu enbart skulle använda den gemensamma unionsflaggan vid fjärrsjöfart. Detta för att säkra att skeppen inte blev angripna av barbareskpirater, vilka Sverige betalade årlig tribut till.


Denna ro skulle dock inte bestå allt för länge, ty den ro som fanns var chimär. Man arbetade frenetiskt från norsk håll för att deras nya, moderna, flagga skulle få användas vid fjärrsjöfart. Något som också inträffade 1838. Trots det var missnöjet fortfarande stor då norska örlogsfartyg fortfarande seglade med den gamla flaggan. Denna, tyckte man i Norge, markerade svensk överhöghet. Att anse annat kanske inte är propert, men betänker man deras gamla flagga, från 1814, så kan man inte annat än att undra vilken överhöghet den markerar. 

Norges flagga 1844-1899

Sveriges flagga 1844-1905

Man fortsatte alltså från Norskt håll att bearbeta frågan och lyckades även med att intressera svenskar för den. Detta ledde till att en gemensam kommitté närmade sig kungen, då Oscar I, men två nya flaggor. Den ena Norges moderna flagga, och den andra Sveriges moderna flagga, med tillägget av en blandning av de bägge flaggorna i högra hörnet på båda flaggor. "Sillsallaten" var född. 

Detta fick en del Svenskar att ilskna till då man nu inte längre hade den rena Svenska flaggan och Norrmännen, skulle det visa sig, var fortfarande inte nöjda.

Man började därför snart återigen från norskt håll kräva, och man krävde åter igen sin "rena flagga" under samtliga omständigheter, örlogsskepp eller inte. Denna kamp intensifierades under 1890-talet där kung Oscar II försökte motverka "sillsallatens" avskaffande. Detta lyckades 1893,1896 och 1898 men tillslut blev även kungen tvungen att ge med sig vilket ledde till att Norge 1899 kunde fara vitt och brett över haven med sin nygamla, rena flagga. I Sverige behöll man "sillsallaten" ända fram tills unionsuppbrottet då man fick återgå till den gamla svenska flaggan igen. 

Här ser vi våran stackars statsminister, Erik Gustaf Boström, agera skräddare
då han gråtande tar bort sillsallaten ur den svenska flaggan. 

Fira nationaldag

Idag firar vi nationaldagen med att uppvisa en  bild på våran kungligaste kung, kung Oscar II och med ett kort poem till hans ära.

                                             

"Kung Oscar, Kung Oscar, släpp ut ditt långa hår..." 

L.l - Limpopo, En flod.

I detta inlägg skall det till att bli en måtta av geografi vidrörande ett vattendrag i de södra regionerna av den mörka kontinenten. Vattendraget som här avses torde för var utbildad gentleman stå klart att vara floden Limpopo som sträcker sig genom Portugisiska östafrika, Transvaal kolonin och Brittiska Bechuanaland. Det är alltså inte provinsen Limpopo som avses i detta inlägg.

Vattendraget Limpopo kan bäst karaktäriseras som en flod, som rinner från östra Kalahariöknen och mynnar ut i Indiska oceanen i Portugisiska östafrika. I norra Transvaal möter Limpopo floden Mokolo kring vilken flodhästar flockas i riklighet. Urbefolkningen fattade i tidig historia inte tycke för samma plats utan föredrog istället att bo närmare flodens utlopp där marken är mycket bördigare. Området är desto mer olycksdrabbat under de perioder med tung nederbörd och man kan ju tänka sig hur flertalet infödingar spolats bort vid översvämningar.

Den förste att skåda floden sägs vara den storslagna utforskaren Vasco da Gama som vid flodens utlopp lättade ankare 1498. Detta kan dock inte sägas vara en ordentlig upplevelse av floden, ty som har antytts, så är floden vida större än enbart dess utlopp.

Om floden kan man i övrigt inte säga särskilt mycket utom att där kring fortfarande bor förskräckligt många Flodhästar, infödingar och nu även Holländska psuedobönder. Det senare möjligen det värsta av de tre alternativen. Inte desto mindre skall man ta namnet "Limpopo" i beaktning då det är förträffligt och kan tillämpas på med en viss exotism på europeiska föremål och platser för att ge dem en viss förnimmelse av den mörka kontinenten.

Här ovan kan man se det som skulle komma att bli Transvaalkolonin, vilket på  kartan
är utmärkt som "South African Republic" vilket betyder Sydafrikanska republiken på svenska

Sedelärande berättelse från det 18:e århundradet

Den text som här följer är hämtad ifrån en veckotidsskrift ifrån det artonde århundradet. Även om berättelsen inte lär läsaren att vara en gentleman av dagens mått bör man ändå akta det budskap som berättelsen framför. Känsla läsare varnas då det artonde århundradets skriftställare skräda icke sina ord utan säger det som i  sina tankar finnas, vilket är en ärlig men ohållbar hållning. Icke desto mindre finns det hos alla gentlemän en vilja att vara förtrogen med tidigare sekels uttryck och karaktär.

Från "Lifhets ehnstakha prhroblem" 

Det war ein salige dagh då jagh fhor uthi drodska intihl den nermaste avf shentrahlovter fhör at dähri uphsöke mihna nermstha bekhantshkaper. Vhi bruka alltid warandra mötes phå wad som best kahn khallas et "The-hus". Whi bruka altid hafa mhcyket trefligt i vharandras sellskap. Dennha dag war doch afsedth at icke bhli den samme som deth så mången ghånger i deth fhörflutna vahrit. Dehna gångh deht skola blih annorlunda. Ty dehna ghång deth skola komma en fråhn deth förfhlutna icke igenkennbar person. Han wore till uphenbarelse et sthyke pikant. I kledsel whore han till en del prytligh, till en del ovortadh med kleder et sthyke fhöråldrat. Wad som mer wahr, han wahr en hest. Som prekert kan whara kan deth endok segas att han war af mykhet goht bördth. Wi Wehnner i börhjan wore skeptiska til hesten intrede i den kretz som war wår af den anledningen icke at han war en hest, utan den at han syne oss wara ofhörmöken til komunikation vid oss. 

Wisth war han ehn hest af goht bördth,
endock han war en smuthzig pershon.

Wi war dock icke dem som var dem, ty vi let honom bland os ihntreda. Det war dock så, att icke mykhet samthal fortfor melan os, så jag tog might beslut att hesten nerma mig medelst ord och mening. Detha war min egen bane, ty den hest med vilken jag talha, åtebhördade mig med enhbart hån och fhörlöjlijande. Ty dåh hesten inbijöds till sellskapsspel han betaka sig för des tjansart ock sedan mig fhörolempa i det at genom at mig försöka lhera et anat spel med vhilket jag havf gamal förtroghenhet, genom at visa fhör mig hur jag skola det sphela. Uhnder tiden han förbise alha mina anythningar at jag i spehelt var förtroghet. Då wi sedan sat os att prata han khategoriskt neka mihna utsaghor och ständight mig håna med frhågan hurivida "jag wet" ehller "jag icke weta?". Efther dena skymf wi wenner aldrig hesten bjudha ijen. Den lehrdom som af deta kan dhras er: Dehn man icke prophert kenner, skalh icke bhjudas in bhland wenner. 

T.t - Teatern, att besöka. Ett verb.

Eftersom alla Gentlemän av hög bildning och klass skall vara väl bevandrad i alla de klassiska konstformerna kommer gentlemannen för eller senare ställas inför det allra värdigaste av hus: Teatern!
Därav borde en gentleman kunna föra sig som en gentleman även på teatern, vilket kräver att gentlemannen gör sig bekant med de föreskrivna reglerna som ett ordinarie besök avkräver. För att gentlemannen inte skall bringas allt för mycket vånda och/eller pinsamheter i försök att få dessa regler förklarade har jag här sammanställt de viktigaste reglerna för den teaterbesökande gentlemannen.

~

Skulle gentlemannen få för sig att bjuda en dam till teatern skall denne meddela damen i fråga i god tid, ej senare än dagen innan evenemanget. Denna förfrågning skall under alla omständigheter göras brevledes och skall alltid skrivas på bästa papper och förslutas i ett likaså vackert kuvert. - Damen ansvar blir här att svara snarast utifall hon omöjligen kan följa med, så att gentlemannen skall ha tid nog att finna ett annat sällskap. Utifall damen accepterar, skall man gå till yttersta ansträngning för att anskaffa de bästa platserna inom ramen för hans inkomster. Om gentlemannen misslyckas med att skaffa de, inom sina ramar, bästa möjliga platserna, skall han omedelbart meddela sin dam detta och föreslå ett annat datum då lämpliga sittplatser kan anskaffas.

Då det fram till nu endast har behandlats förberedelsernas etikett vilket, även om de inte är något trivial, ändå  inte vara huvudavsikten, då syftet med denna text är hur man skall föra sig när man väl är på teatern, inte när man köper biljetter till den, så skall den text som nu följer behandla det lämpligaste sättet att föra sig när man är på teatern.

~

Då man entrar salen i vilken föreställningen kommer att hållas, skall herren gå bredvid sitt sällskap men om gången skulle visa sig vara för smal, skall herren istället gå för sitt sällskap, för att bana väg. På intet sätt skall mannen driva sitt sällskap framför sig som var bonde driver sitt boskap.

Vidare, då man skall inta sina sittplatser skall herren inta den yttersta platsen, såvida denna plats inte är den förmånligaste för hörandet eller seendet, ty då skall denna plats intas av damen.

Under tiden man befinner sig på inrättningen (och på resan från och dit, om inte sällskapet är av det temporära slaget) skall gentlemannen aldrig vika från sitt sällskaps sida för att "tala vid en vän" eller "finna något att dricka" ty det påvisar dålig hyfs. Gentlemannen skall hålla sig vid sitt sällskaps sida under hela föreställningen. Detta gäller även vid opera, då det föreligger en sed att i pauser gå ut i lobby eller foajén. Gentlemannen skall alltid erbjuda sitt sällskap detta, men avböjer hon skall även han sitta kvar.

En gentleman skall även särskilt ta i akt att frambringa föreställningens program eller dess Libretto för sitt damsällskap, så att hon i största möjliga mån skall kunna följa med i även de klurigaste av föreställningar.

~

Trots det att en gentleman alltid skall inta högsta artighet mot alla sina medmänniskor vart han än må vara föreligger det ej, trots att man är en gentleman, att då man är i sällskap med en dam på teatern ge upp sin plats åt en annan dam. Vid sådana tillfällen är hans plikt i första hand mot sitt sällskap.

Även de mest välmenande momenten kan vara
mycket störande vid en föreställning och bör undvikas

Det är den yttersta oartighet att under föreställningens gång att prata eller ens viska. Det visar på låg bildning och vett. Det är framför allt respektlöst mot aktörerna som har vigt mången timma till att förbereda och öva in repliker. Vidare även mot de andra besökarna, som har betalt för att bli visade en föreställning, inte att få höra trivialt skvaller! Att på andra sätt skapa ljud och störningar skall ej än talas om, ty det vore det fräckaste! Det samma gäller all sorts fysisk affektion som kärlekspar skulle kunna visa varandra under föreställningens gång.

Den ena sorts ljud som man som åskådare skall uppbringa är ljudet av klappande händer då en skådespelare har gjort sig förtjänt därav. Vid utdelandet av applåder skall man vara liberal, synnerligen då föreställningen nått sitt slut och ensemblen entrar scenen åter. Tag dock aktning på att detta uppvisande av gillande från publikens sida inte inkluderar stampande av golv eller visslande.   

~

Vid föreställningens slut skall givetvis gentlemannen sörja för att sitt sällskap åter kommer hem. Om möjligt skall han tillhandahålla droska, men vore denna utgift över hans inkomster vore det blott pinsamt att för denna utgiften stå. Dock skall gentlemannen ej förvänta av damen att hon accepterar inbjudan utifall vädret bli mindre än bra. 

På så vis har här redovisat några av de mest framträdande regler som bör tagas i akt då man med sällskap skall besöka teatern eller andra liknande inrättningar. Mycket nöje i kulturen kära läsare!

H.h. - Hogan, Ernest. En person.

Då det i en gentlemans (eller kvinna vid högre läroverk) bildning ingår att kännedom inneha av ett brett register av personer, levande eller hädangångna, skall jag be att få presentera den första av personporträtt som här skall uppträda. Valet av person  har gjorts baserat på veckodag, då det idag är som man säger i Tyskland "kleines Samstag" så finns där ingen annan möjlighet än att välja en sång- och dansman.

Ernest Hogan (1865-1909) var en amerikansk musikant av afrikansk härkomst. Han sägs ha varit upphovsmannen till musikgenren "ragtime" som med sin synkoperade rytm blev populär i slutet av 1800-talet. Hogan jobbade i unga år som skoputsare på Kansas Citys gator. Han lärde sig senare att spela piano och gick med i minstrelgruppen "Georgia graduates" där han uppträde som musiker, dansare och komiker. Det var under denna tid som han ändrade sitt namn från Ernest Reuben Crowdus till Ernest Hogan, detta sägs det, på grund utav att irländska sångare var på modet. Under denna tiden med "Georgia graduates" började han även att utarbeta en komisk dans som skulle komma att bli en del i ledet mot hans storhet. Dansen kallade han "pasmala" och 1895 så komponerade han en sång till denna dans. Stycket var namngivet "La Pas Ma La" och var sägs vara det första musikstycket i ragtime genren.

"La Pas Ma La" sålde Ernest Hogan för den i relation låga summan 25$, jämfört med den förtjänst som publicisten fick in vilka steg långt över 100.000$. Hela erfarenheten torde ha varit ett tveeggat svärd för Hogen som gick miste om en signifikant summa men som också blev bekräftad som kompositör. Efter "La Pas Ma La" komponerade Hogan det mycket stycket "All coons look alike to me" som fick ett massivt genomslag hos allmänheten. Det är för detta stycke han är mest ihågkommen och som rönte honom mest framgång, men också det som han retrospektivt skulle komma att ångra mest i sin karriär då dess tematik gav upphov till en viss kontrovers.


Sångtexten till "All coons look alike to me" lär Hogan inte ha skrivit själv utan lär ha hört dem sjungas på en salon i Chicago under namnet "all pimps look alike to me". Förutom att byta ut ordet "Pimp" mot "Coon" satte han till texten till en cakewalk rytm. Denna sammanslagning skulle göra stor succé hos allmänheten och lär ha sålts i över en miljon exemplar. Dock, genom användandet av denna nedsättande termen för neger, coon, i sin sångtext, skulle han uppröra de förenat staternas svarta befolkning oerhört. Sångens framgång skulle även göra att det skulle 
komponeras ett flertal imitationer och efterföljare vilket gav upphov till undergenren "coon songs". Sånger i den genren begagnade sig av stereotypiska framställningar av svarta. Trots att Hogan lär ha ångrat publicerandet av "All coons look alike to me" torde inte ha gjort detta med en gång, för efter den succén publicerade han även stycken likt dessa: "The Phrenologist Coon", "Lamb, Lamb, Lamb" och "C-H-I-C-K-E-N Spells Chicken".

Hogans framgångar fortsatte. Han företog ett antal turnéer bland annat med en egenskriven pjäs, som komiker i en minstrel show och uppträde tillsammans med den kände svarte sångerskan "Black Patti". Han spenderade även två år i Australien där han satte upp en egen föreställning, kallad "The lucky coon". Vid 1903 tjänade han årligen 300.000$ vilket var en ansenlig summa för en färgad man vid denna tiden och han ansågs vara "en av förenat staternas rikaste negrer". Ernest Hogan han även bli den förste färgade mannen som satte upp och medverkat i en Broadwayföreställning, "The Oyster Man" som börjades spela 1907. Ernest Hogan han avlida innan föreställningen stängde. 1909 insjuknade Hogan i lunginflammation vilket orsakade hans bortgång samma år. Till hans begravning kom oerhörda mängder av människor, färgade och vita, för att hedra den store musiker.

Vissa menar att det är kontroversen och följderna av "All coons look alike to me" som har gjort att Ernest Hogan har hamnat i skymundan för senare tider som det stora namnet inom ragtime genren. Detta till förmån för pianisten och syfilitikern Scott Joplin. Detta faktum har både fått stöd och kritik. Om Ernest Hogan och "All coons look alike to me" skrev Lester A. Walton på den färgade tidningen "The Age" 1934 följande:

"There was certainly not an iota of truth in the assertion… At no time after Hogan had achieved stardom did he fail to have prominently displayed in front of theatres, whether playing at Hammerstein’s Victoria or on the road, that he was composer of ‘All Coons Look Alike To Me,’ which he proudly looked upon as his trademark… The large and enthusiastic Negro patronage the ‘Unbleached American’ drew wherever he was an attraction is proof positive that the race turned out for him rather than “turned against him."

Kritik framfördes dock också mot Hogan 1898 i den färgade tidningen "The broad ax":

"…in our opinion it would have been a great blessing to the negro if Mr. Hogan’s tongue would have cleaved to the roof of his mouth and his right hand had become palsied when he first attempted to write or sing ‘All coons look alike to me.’ For Ernest Hogan has brought reproach upon the entire negro race."

Om kontroversen sade Hogan följande:

"(That) song caused a lot of trouble in and out of show business, but it was also good for show business because at the time money was short in all walks of life. With the publication of that song, a new musical rhythm was given to the people. Its popularity grew and it sold like wildfire... That one song opened the way for a lot of colored and white songwriters. Finding the rhythm so great, they stuck to it ... and now you get hit songs without the word 'coon.' Ragtime was the rhythm played in backrooms and cafes and such places. The ragtime players were the boys who played just by ear their own creations of music which would have been lost to the world if I had not put it on paper" 


Och här följer sångtexten:

Talk about a coon having troubles,

Think I have enough of my own,

All about Lucy Jane Stubbles,

She has caused my heart to moan,

About a coon barber from Virginia,

In society he’s the leader of the day,

Now, Miss Lucy she has gone and left me,

And with this coon she has run away.

She had no excuse

To turn me loose,

I’ve been abused,

For these words she did say:

Refräng:

All coons look alike to me,

I’ve got another beau you see,

He’s just as good to me,

As you, Mr. Coon, ever dared to be,

He spends his money free,

You and I we can’t agree,

For I don’t like you nohow,

All coons look alike to me!

All coons look alike to me kan höras här.

B.b - Begravd, levande. Ett verb.

Ett företeelse, som en gentleman absolut inte bör associeras med på något vis, men som det ändå finns ett värde i att känna till, är den levande begravningen.

Denna högst fruktansvärda företeelse är mycket gammal och skräcken för den lika så. I våran svenska nation bland andra har denna företeelse utdömts som straff under den historiska period vilken vi känner som medeltiden, då känt under termen "Kvick i jord". Detta grymma straff utdömdes, av sedlighetsskäl, till kvinnor, utifall att de hängas förestod möjligheten att osedliga blickar kastas in under kjorteln. Män kunde även de råka detta straff utifall de begick tidelag.

Straffet lär dock ej ha varit allt för vanligt förekommande på grund av dess vedervärdiga natur. Man försökte straffet lindra genom att en planka placera uppå den dömdes huvud, istället för att denna helt täcka i jord, vilket gav en luftficka. Huruvida denna behandling  gav någon förtröstelse åt den dömde  i verkställandets timma, tordes man kunna betvivla.

Dock var det inte bara i Sverige man dömdes till detta grymma straff. I antikens Rom blev Vestaler som svek sin celibat hänvisade till detta straff, i Ryssland straffades kvinnor som dräpt sina äkta makar även så och alldeles nyligen sägs det att Kejserliga Japanska armén skall ha begått detta våld mot civilia Kineser. Ett föga kejserligt tilltag.

Om detta företeelse endast varit reserverat för brottslingar och de som bedriva otukt vore kanske det inte en sådan stor skräck, men då jordfästning förbli en mer precis syssla än medicin så kommer alltid möjligheten att bliva begravd levande finnas så länge som de framlidnas kroppar begravas i jord.

Denna skräck har varit ytterst vanlig i alla tider, och tidigare desto mer berättigad, då det medicinska framåtskridandet har minskat risken för att detta misstag skall inträffa.  Skräcken och aktualiteten var kanske som störst under 1800-talet, då detta fenomen figurerade både i konstformerna såväl som i tabloiderna.

Ett exempel från tabloiderna kan tas från New York Times 21 Februari 1885, där artikeln förtäljer historien om den unga herr Jenkins som efter en tids sjukdom föreföll att ha avlidit. Dock observerades att ingen likstelhet inträde men begravningen fortsatte ändock. Då man skulle flytta den unge herr Jenkins kista till familjegraven en tid senare öppnade man kistan och fann den unge herr Jenkins kropp på mage i kistan, ett flertal rivmärken på lock och sidan av kistan och en stor kvantitet av hår avslitet från den unge mannens huvud, förmodad till följd av den skräck och panik som inträdde när Jenkins förstod att han ej skulle överleva sin förtidiga begravning.


Den storartade författaren Edgar Allen Poe har varit den som mer än någon annan har litterärt formulerat sina samtidas skräck för att begravas levande. Tematiken återfinns i hans berättelser "Amontilladofatet", "Berenice", "Huset Ushers fall" och framförallt "Levande begravd" som utagavs 1844. Berättelsen kretsar kring en man som har blivit diagnostiserad med Katalepsi och får därigenom den yttersta rädsla för att hans tillstånd skall misstagas för att han avlidit och han skall begravas levande. Berättelsen ger förstklassig litterär skildring av en levande begravs tankar då dennes öde uppenbaras.

Skräcken föreföll så stor att man sträckte sig så lång som att organisera föreningar för att motverka den fara. En av dessa var den amerikanska föreningen "Society for the Prevention of People Being Buried Alive" som startades 1896 som förordade en långsam process från det att personen förmodats ha avlidit tills dess att den läggs i sin grav.
Dåtiden människor stod dock icke fullständiga handfallna då det ställdes iför denna fara. För att bekämpa denna hemskhet började man tillverka säkerhetskistor. Den första säkerhetskistan sägs ha beställts av Hertig Ferdinand av Brunswick innan han avled 1792. Kistan var försedd med fönster, lufthål och istället för fastspikat lock var locket försett med lås inifrån.

I Tyskland på 1820 talet brukades så kallade "dödskammar" som var som en slags temporär kista, försedd med fönster och med en klocka som kunde ringas inifrån kammaren. En vaktmästare skulle därefter iaktta graven för var dag och utifall klockan ringde kunde denne öppna kammaren och släppa ut den felaktigt begravda. Var fallet inte så och vaktmästaren istället började iaktta förruttnelse istället kunde denne öppna kammarens lucka och låta kroppen falla ned i sin eviga grav så att kammaren kunde användas åter.


Att festa en klocka i kistans innanmäte eller i den förmodat avlidne var en vanligt förekommande säkerhetsanordning som användes på flertal håll. Det uppstod dock ett problem då klockans rep fästes i den avlide, ty då den avlidne börjar förruttna sväller kroppen och kommer då sannolikt att röra sig. Kroppen i rörelse skulle kunna verka mot klockan och få den att ringa, vilket skulle leda till en aning besvikelse för den som tror att en förmodad avliden faktiskt fortfarande vore i livet. Den besvikelsen vore i sanning stor.

För att ytterliga nedgöra de förhoppningar som säkerhetskistan ingav sina följare finns det till dagens datum inga rapporter om att någon människa har räddats från den levande begravningen på grund av att denna begagnat sig av säkerhetskistan. Den lilla solstråle som dock kan skymtas är att det heller ej finnes några rapporter om levande begravda människor som återfunnits döda i säkerhetskistor.

Avslutningsvis vill jag rikta ett par ord av visdom till alla aspirerande gentlemän: Håller er undan denna på alla sätt denna förargliga företeelse och lite ej på annat än de bästa säkerhetskistorna. Än bättre är att ligga fritt på en bädd i familjens mausoleum med en dörr som går att öppna inifrån, efter det att man antagas vara död. Att dö är för övrigt också en företeelse som en gentleman i största möjliga mån skall försöka avhålla sig ifrån.


Artikeln om unge Jenkins begravning 
Osmakligt listande fall av levande begravning

H.h - Hälsa, att. Ett Verb.

Något som var eftertänksam gentleman (och kvinnor vid högre läroverken) kommer att ställas emot i det att denna gör sitt inträde i det sociala livet är det vördnadsvärda akten att hälsa. Hälsningen skulle rentav kunna ses som ett inträdesprov, vars resultat onekligen kommer att påverka sina egna framgångar inom societeten. Det är därför av yttersta vikt att de mest noggranna förberedelserna tas inför genomförandet av denna akt, för att försäkra sig om lyckligaste möjliga utkomst.

Först bör gentlemannen se till att vara städad och klädd i sådant skick att en eventuell bekant ej skall av anständighetsskäl behöva avstå från att svara hälsningen och istället behöva gå omvägar för att undvika den sociala olägligheten att bli associerad men en man vars uppenbarelse är frånstötande.

Det andra en nitisk gentleman behöver är en hatt, utan hatt finns det föga att lyfta på utifall man råkar på en närmare bekant eller rent av en vän. Då vore en stor vederstygglighet att behandla en närmare vän som om denne vore endast en bekant och inte lyfta på hatten för denna. För att undvika sådana pinsamheter bör därför alltid hatt bäras när man befinner sig utomhus.

När det ovanstående har iakttagits kan man med gott samvete lämna hemmet, redo att hälsa och att hälsas på.

Gentlemän på stadens gator

Den mycket gode gentlemannen Thomas E. Hill från amerikas förenta stater har varit förutseende nog att dra upp vissa riktlinjer som bör beaktas. Det mesta bör te sig naturligt för även den mest världsfrånvände men de tåls än dock att skriva ut.

För amerikanen Hill finns det fyra sätt att hälsa, att bocka, att adressera, att skaka hand och kyssen, den senare bör dock användas ytterst sparsam om en alls.

1. Den underlägsna skall alltid introduceras till den överlägsna; den yngre till den äldre; gentlemannen till damen.

2. Bekantskaper vilka man  har tillfälle att råka är berättigade artigheten att mötas med bockning. Det är dålig sed att avstå från ifrån sådan behandling på grund av meningsskiljaktigheter parterna emellan.

3. Då en man introduceras till bekantskaper utomhus skall han alltid höja sin hatt till herrar såväl som damer.

4. Damerna innehar privilegiet att känna igen herren medelst bockning efter introduktion, och herren har som plikt att återgälda bockningen.

5. Den unga damen skall visa samma respekt mot den äldre damen, och till de i överlägsen position, som herrar åläggs att visa damer.

6. Den rökande gentlemannen skall, i det fall han möter en dam, medan han bockar avlägsna cigaretten (eller  likande) från sin mun och från damens närhet.

7. När en herre bockar skall han alltid lyfta hatten för en dam, när passerande sker på gatan skall hatten resas och hälsningen bringas med armen längst från damen.

8. Herren skall, utifall han befinner sig i sadeln, ta piska och tyglar i sin vänstra hand och med sin högra hand höja hatten och hälsa damen.

9. När man hälsar på flyktiga bekantskaper behöver inget samtal inledas utan endast en bockning företas, med närmare bekantskaper skall en högre grad av artighet företas.

10. En gentleman skall alltid återgälda en bockning som sker på gatan, även om den bockande inte känns igen. Personen skulle kunna vara en bortglömd bekantskap! Även om så inte är fallet skall bockningen återgäldas för att minska pinsamheten.

11. En gentleman bör endast företa en reserverad bockning då han från gatan blir igenkänd av en dam som befinner sig bakom ett fönster. Detta bör dock undvikas då dessa handlingar kan bli föremål för småsint skvaller. En gentleman  bör aldrig bocka för en dam vid omvända förhållanden.

12. När gentlemannen möter en dam, för vilken han inte blivit introducerad, i korridorer, trapphus eller andra trängre utrymmen skall gentlemannen bocka. Vid uppstigande  av trappor skall damen låta gentlemannen gå först och vid nedstigande skall mannen stanna, bocka och låta damen gå först.

En väl utförd hälsning av en solid gentleman.

Gällande adresseringar: i största möjliga mån skall titlar begagnas vid adresseringar. Exempelvis skall Doktor Krokström tilltalas "Doktor", båtman Eriksson tilltalas "Båtsman" och Intendent Wallén tilltalas "Intendent". Då man bjudits till en väns hem skall man försäkra sig om förnamnen på alla barn och de tjänare vilka man kommer att behöva adressera. Därpå bör man tala respektfullt till varandra och endast använda smeknamn då detta är tillbörligt. 

Att adressera andra med en bullrande manér, att hälsa: "Hallå där gamle vän!" eller "Hallå där Bob!" eller barnsliga uttryck visar på dålig uppfostra och undermåliga anlag. Skulle gentlemannen dock bli tilltalad på detta vis bör man ge ett civiliserat svar, på det att mest troligen kommer känna skam över sitt olämpliga tilltag och uppförande. 

Äkta makar kan indikera en angenäm äktenskaplig relation genom att inom familjen adressera varandra med förnamn. Bland främlingar kan dock herr och fru appliceras före namnen. Mellan nära vänner kan förnamnen också användas, men bland avlägsna bekanta skall efternamnen tillämpas.

Aldrig bör man använda öknamn eller respektlös namn, hur låg ställning personen än har skall man adresser så som man själv önskar bli adresserad. 

För den som för avsikt att bli en fullfjädrad gentleman kan Herr Thomas E. Hills visdomsord och lärdomar läsas i sin helhet här.

Den stora premiären

Jag har många gånger sagt att jag skall starta en blogg. En hot-or-not blogg, en fashion blogg och säkerligen en blogg om Jönsa-Per och hans äventyr. Jag har dock sällan tänkt på att starta en blogg, eftersom alla som har en blogg är mycket, mycket, ytliga människor.

Det skulle visa sig, vilket denna bloggen onekligen är ett bevis på, att även jag är en mycket, mycket, ytlig människa. Efter att jag hade förlikat mig med den tanken, vilket jag nu har gjort, så satte jag mig ned och börja fundera på hur jag skulle minimera skadorna. 

Det var då jag kom på hur jag skulle vända förfall till storhet. Genom att göra bloggen till en bas för moralisk förbättring och samhällsnytta skall jag skölja av mig allt vad blogg-behag och förtalsbloggeri heta, att osjälviskt ägna mig åt att förbättra mina medmänniskors kunnande genom allsköns nyttig fakta, att helt enkelt samla all den information som en rättskaffens människa behöver för att leva ett bildat och moraliskt liv. Ett konversationslexikon för gentlemän!

...Och damer med tillgång till de högre läroverken.

Hur som helst så kommer här att redogöras för olika historiska händelser och karaktärer, viktiga konstnärliga yttringar, vidunderliga kunskaper och med all säkerhet ett flertal sedelärande berättelser.

Mycket nöje under kommande nitiska studier! 

Se hur stor efterfrågan är efter en heltäckande sammanställning av all viktig kunskap är, människorna rasar i vänta! Observera mannen längst fram med hatten i nacken. Han är trängade behov av lärdom och är dessutom släckt med Jönsa-Per.