L.l - Loos, Adolf - En person.

Adolf Loos, på höjden av
 sin ståtlighet. Ca 1904

Loos, Adolf Franz Karl Viktor Maria (1870-1933). En arkitekt från det Habsburgska riket. Han föddes i Brünn, Mähren och studerade på de tekniska universiteten i Liberec (Böhmen) och i Dresden. Efter dessa examen flyttade han till Wien, där han lyckades penetrera det Wienska kulturlivet och bli en del av den Wienska intelligentian.

Hans främsta bidrag till arkitekturhistorians annaler är hans essä "Ornament och brott" som från begynnelsen var en föreläsning som herr Loos höll den 21:a Januari 1910.  Vad denna lilla lunta handlade om kan man med tanke på titeln lätt dra slutsatser om. 

Utan att bli för långrandig handlar hans essä om att det är ett brott att tvinga hantverkare att implementera ornament eftersom detta gör att föremålet åldras fortare. 

Ändå kunde han inte slutat dekorera sina byggnader och ändå ser vi inte hans byggnader idag som tidlösa. Eftersom undertecknad är en annhängare av ornament både i vardagen och på fest kan man endast säga: Tji! Fick du, Adolf Loos.

Hans vidare liv blev inte lättare. Fick cancer, blev döv och skandaliserades 1928 i ett, för den här bloggen, onämnbart sammanhang.

Så kan det gå om man
försöker rucka på ornamenten!

H.h - Hatt, En typ av huvudbonad. Del I.

Detta inlägg skall komma att vara början till ett antal inlägg som skall komma att redogöra något handgripligare för en gentlemans göromål i vardagen, dennes maner, dennes bildning och kanske framför allt dennes stil. Som beskrivit i tidigare inlägg så är gentlemannens hatt hans kanske främsta ägodel, ty brist på ett sådant föremål gör gentlemannen nästintill oförmögen att initiera eller återgälda en hälsning på stadens gator eller landsbygdens krokiga stigar. Jag skall därför, i detta inlägg, presentera vad som anses mig en av de tre viktigaste hattvarianterna som utgör basen i en gentlemans huvudbonadssamling. Dessa tre hattar är 1: Plommonstopet 2: den höga hatten 3: Stråhatten. Jag kommer att börja med :1 Plommonstopet. Men först en vidare förklaring av varför de tre hattmodellerna utgör grunden i en gentlemans huvudbonadssamling. 

Dessa tre hattmodeller är varandras komplement och av dessa tre skall plommonstopet ses som de mest mångsidiga och kan tillämpas i de flesta situationer utan att gentlemannens uppenbarelse blir pikant. Den höga hatten är den som kan användas vid uppklädda tillfällen, så som fest, söndagpromenader, begravningar etc.

Det bör påtalas att gränsdragningen för vad som är ett uppklätt tillfälle görs av gentlemannens själv och deltagandet i en tillställning där den allmänna överenskommelsen föreskriver hög hatt inte är en nödvändighet för att den höga hatten skall få bäras. Skulle gentlemannen finna att både besöket på ett konstgalleri och mormoderns tidiga bjudning av honom skulle kräva en bättre klädsel behöver den höga hatten ej bort räknas.

Stråhatten kan sägas vara sommaralternativet till plommonstopet och bör därför premieras under de varmare delarna av året. Vidare är stråhatten utmärkt att ha i mer avslappnade och/eller sportiga sammanhang. För att ta några exempel på platser eller göromål där stråhatten lämpar sig bättre än plommonstop; vid besök i hamnen/vid vatten, spelandet av racketspel så som badminton, tennis, brännboll och kricket, cycklande, picknick, besök i lövskog och besök på nöjesfält eller andra folkligare nöjen under sommarhalvåret. Dessa tre olika hattar, som var och en i sig själv är en modell av en hatt, kan i sin tur vara uppdelade i undermodeller. Ett exempel på en sådan undermodell hos den höga hatten är den ihopfällbara Chapeau-claquen. Det skall dock sägas att en och samma undermodell kan ha olika namn beroende på var i världen man är.

Ett vanligt plommonstop

Den höga varianten

Låt oss nu börja med den mest mångsidiga hatten; plommonstopet, eller kubben, eller Bowler på engelska, Derby i USA och Melon i Tyskland och Frankrike. Denna hatt kan komma i så många olika utförandet att det skulle bli oartigt att räkna upp samtliga, men i grund kan det sägas finnas trenne modeller; Den vanligaste, normalhög med rund krona. Den andra, med hög krona och ofta är convex snarare än rak och sist, och kanske ovanligast, den med platt krona. Den vanligaste färgen för ett plommonstop är otvivelaktigen svart, men olika nyanser av brun är vanlig bland arbetare och amerikaner. Även grå kan förekomma men det är främst på senare tid dessa har dykt upp.

Här ser vi Curchill med den ovanligase modellen,
det platta plommonstopet!

Denna vanligaste modellen är den som i vår samtid fortfarande används i högre kretsar t.ex. adel och dylikt. Man kan alltså räkna sig som särdeles uppklädd om man denna modell bär. Detta i kontrast till den höga modellen, som är mycket vanligare bland de lägre klasserna och oftare är något mjukare i formen, så att den käcke arbetare kan tillrätta brättet efter eget tycke och smak. 

Så är det alltså ställt med den mest användbara av hattar. På återseende!

F.f - Foster, Steven Collins - En person.

Stephen Collins Foster (1826-1864) kan författaren med glädje räkna till en av sina så kallade "Artonhundraförtiotals-vänner". Deras gemensamhet är en yvig stil och ett melankolisk sinne. Men då detta inlägg skall behandla Herr Foster tordes förklaringen av "vännerna" gör sig bättre vid ett senare tillfälle och lämnas därför där hän och skriften om Herr Foster i enskildhet återtas.

Herr S. Foster har främst gjort sig känd som musikkompositör i Amerikas förenta stater och har av mången man kallats den amerikanska musikens fader. Härmed avses den inflyttade amerikanska folkets musiks fader, och inte infödingarnas, alltså indianernas, musiks fader.

Vad som gjorde denna utnämningen var hans klassiska musikaliska träning vilken han erhöll under sin uppväxt vilket han skulle komma att blanda med den vid tiden rådande folkliga "Blackface - Minstrel" genren  och på så viss, medelst min musik, tilltala både de kultiverade och de låga i samhället. Han fick kontakt med denna folkliga musiktradtion genom sin vänskap med cirkusmannen och minstrel musikern Dan Rice.

Foster skrev texter om folkliga ämnen, men avstod från att införa svordomar, vulgarieteter och humoreskeriteter som gav upphov till avsmak hos de mer välborna i samhället. Istället anspelade han på sentimentalitet och romantik och till detta satte musik som var en blandning mellan den klassiska och den folkliga skolan. Han musik blev och är fortfarande särdeles populär i de södra staterna som ofta också porträtteras i hans musik. Han var dock själv född i staten Pennsylvania och residerade aldrig i något av de södra staterna över huvud taget. Undantaget var en resa som företogs 1852 ned för Mississippi till New Orleans på broderns hjulångare.

Det som vidare utmärkte herr Foster var att han, till skillnad från många andra under denna tid, försökte att försörja sig på sitt skrivande av musik. Detta var en svår konst då vaxrullen ej än var uppfunnen, utan man förlitade sig på försäljandet av partiturer till människor som själva hade önskan att spela de stycken som stod nedskrivna. Då kunskapen att läsa notor, kunnandet att spela och tillgängligheten till ett piano vara hos en person samlade tillhörde ovanligheten jämfört med senare tiders vaxrulleförsäljning fanns där inte mycket inkomst att hämta. Lägg därtill att de förenta staterna under denna tid hade få instanser som skyddade upphovsrätt vilket gjorde att dessa partiturer kopierades utan att delge herr Foster någon vinst gjorde hans situation mycket svår.

Även fast han rönte vissa framgångar under slutet av 1840-talet och början av 1850-talet så blev hans situation allt sämre. Hans fru och barn flyttade ifrån honom  i början av 1860-talet och hans musik uppvisade allt sämre kvalité. Han dog 1864, boendes på ett hotell i New York, då han i feberyra slog skallen i ett handfat vilket krossade såväl handfatet som herr Foster skalle. Han dog urfattig hållande endast ett antal småslantar och en lapp där det stod att läsa "Dear friends and gentle hearts". Något annat hade jag icke väntat mig från en man som vore min melankoliske vän från 1840-talet.

Här följer en länk där man kan höra några av Herr Fosters populäraste sånger som genom Paul Robesons framförande påvisar den blandning av förfinad sentimentalt tematiserade med stoff från "Blackface" genren vilket var det som kännetecknade Foster.

      

H.h - Hall, Evander Berry - En person. & 1888 års dudebatalj.

Mr. Evander Berry Wall
Fotot från 1888 då han
korades till
"Dudearnas" kung

I våra dagar synes en s.k. "dude" icke vara förmer än en person som låta byxornas övre del hava ett opassande kort avstånd till marken samt en irriterande förkärlek till att benämn andra människor omkring som "dude".

Sådan var dock inte situationen under 1880-talet, ty då syftade benämningen dude på välklädda, självuppfylld excentrisk och något skrytsam människa från storstaden och som föga visste om livet utanför den samma. Av dessa dudes torde det vara obestridbart att Evander Berry Wall (1860-1940) var den största. Detta då han i 1888 års dudebatalj (eller dudes-striden) besegrade sin motståndare och blev därmed korad till "dudearnas" kung.

Wall kom från en mycket rik New York-släkt. Vid 16 års ålder blev han ägare till sin första kapplöpningshäst och hade hunnit ärva 2 miljoner för sin 22 årsdag. Därav var det inga problem för den unge Wall att utveckla sitt extravaganta klädstil. Han sägs ha varit ägare till över 500 par byxor och 5,000 kravatter, flugor etc.

Dudebataljen och Walls kändisskap kom sig av att han blev uppmärksammad av journalisten Blakley Hall som började att skriva kolumner om Walls klädmässiga äventyr. Striden tog sin början då en av Halls journalistrivaler fann sin egen dude i skådespelaren Robert "Bob" Hilliard. Dessa två försökte sedan överträffa varandra i att klä sig extravagant och excentriskt. Segern tillföll till slut Wall då han under snöstormen, vintern 1888, kom in till baren Hoffman house iklädd lårhöga lackstövlar.Wall lär även ha slagit vad om att han mellan frukost och middag skulle kunna byta kläder 40 gånger, ett vad som han också vann.

Dock, efter misslyckade karriärer som aktiehandlare och stallägare lämnade Wall 1912 New York för Paris med orden "New York had become fit only for businessmen". Väl där uppgick han fort i Paris societeten där b.la. Wallice Simpson, Ärkehertig Demitri Pavlovich och Montenegros ex-kung Nicholas.

För sin livsstil kan det tyckas att Wall blev gammal och han tillskrev sin goda hälsa till att han aldrig drack vatten och aldrig besökte läkare med motivationen: "There are more old drunkards than there are old doctors". Då Wall dog 1940 lämnade en enbart efter sig en nätt summa på ca 12.000$

King of the Dudes
1860-1940

S.s. Skämtteckning, ur Söndag-Nisse. En Underhållningsform.

Det finns tid att skratta, och tid att gråta. Begravningen är ett tillfälle då det senare är mest lämpligt. Men då man i sitt eget hem, på sitt kontor, största avskiljdhet, vecklar ut ett magasin vars syfte är att medelst pikanta berättelser och bilder roa läsaren, är det i sin ordning och mest ändamålsenligt att nyttja förmågan att skratta. Därav presenteras här ett par bilder av sådan natur, ur magasinet Söndags-Nisse, att de kan framkalla just sådana reaktioner.  

Så tokigt det kan bli! Gåsen måtte
se upp för makens kärlek.

Åh dessa fruntimmer och deras kvickheter!

Det är då icke lätt att tillfredsställa dessa skeppsgossars smak för kanonbåtar! Håhå, jaja!

Man har, som man säger, tur i oturen!

Dessa och flera roande illustrationer kan återfinnas på den ypperliga sidan Stockholmskällan.

F.f. - Flaggfrågan, Ett trätoämne.

Det noggranne gentlemannen har med all säkerhet, hur än det vore möjligen önskvärt, inte undgått att ha blivit uppmärksammad på att fäderneslandet nu även mist sin västra rikshalva, och nu endast mitten delen av riket finnes kvar under Svensk flagg. Nu är det vårat s.k. "broderfolk" Norrmännen som bestämt sig för att tillkännage en oavhängighetsförklaring.

I detta inlägg skall inte denna nedrighet redovisas i sin fullständighet utan våran blick skall rikast mot en del i denna omständiga process, nämligen det som har kommit att kallas "Flaggfrågan".

Norges flagga under stridigheterna 1814

Grunden till det norska missnöjet med den flagga som i folkliga sammanhang kallades "Sillsallaten" står att finna i resultatet av tidigare års norskt flaggmissnöje som fick sin lösning 1844 med överinsikt av Oscar I. Det tidigaste missnöje verkar bestått i att man från norsk sida missförstått Kielfreden och trott att man som region av den förlorande makten, skulle, då regionen i ett fredsfördrag överfördes till den segrande parten (Sverige), få bestämma fritt som om segermakten inte hade existerat. Dåvarande Prins Karl Johan försökte medelst flotta och krut påpeka felaktigheten i norrmännens tankegångar. Med detta företag hade Prins Karl Johan delvis framgång, då han lyckades med det absolut akuta, men inte att mätta Norrmännens hunger att ändra på sina flaggor.

Gemensam stats- och örlogsflagga 
1815-1844

Då Norge nu hamnat i union med Sverige gjorde så införde båda länderna 1815 nu en ny stats- och örlogsflagga vilket kan ses till vänster. Helt enkelt en svensk, tretungad, flagga med ett rött fält med vitt kors i vänstra hörnet. Ändock kunde norska skepp som inte var avsedda för örlogsbruk fortfarande använda sin gamla flagga. 1818 infördes även en gemensam civil flagga, till utförandet likande den gemensamma flaggan från 1815 förutom att den var rättskuren istället för tretungad. Vidare kunde man även välja att segla under den rena svenska flaggan vilket gjorde att det under denna tid fanns inte mindre än tre olika flaggor för norrmännen att välja mellan.Detta varade dock endast fram till 1821. Då man från Norges sida ville byta flagga. Stortingsledarmoten Fredrik Metzer tecknade den moderna norska flaggan vilket prins Karl Johan, som då hade blivit kung, genom kunglig resolution beslutade skulle bli den nya norska flaggan. Dagar senare kom en annan resolution som föreskrev att de båda länderna skulle från och med nu enbart skulle använda den gemensamma unionsflaggan vid fjärrsjöfart. Detta för att säkra att skeppen inte blev angripna av barbareskpirater, vilka Sverige betalade årlig tribut till.


Denna ro skulle dock inte bestå allt för länge, ty den ro som fanns var chimär. Man arbetade frenetiskt från norsk håll för att deras nya, moderna, flagga skulle få användas vid fjärrsjöfart. Något som också inträffade 1838. Trots det var missnöjet fortfarande stor då norska örlogsfartyg fortfarande seglade med den gamla flaggan. Denna, tyckte man i Norge, markerade svensk överhöghet. Att anse annat kanske inte är propert, men betänker man deras gamla flagga, från 1814, så kan man inte annat än att undra vilken överhöghet den markerar. 

Norges flagga 1844-1899

Sveriges flagga 1844-1905

Man fortsatte alltså från Norskt håll att bearbeta frågan och lyckades även med att intressera svenskar för den. Detta ledde till att en gemensam kommitté närmade sig kungen, då Oscar I, men två nya flaggor. Den ena Norges moderna flagga, och den andra Sveriges moderna flagga, med tillägget av en blandning av de bägge flaggorna i högra hörnet på båda flaggor. "Sillsallaten" var född. 

Detta fick en del Svenskar att ilskna till då man nu inte längre hade den rena Svenska flaggan och Norrmännen, skulle det visa sig, var fortfarande inte nöjda.

Man började därför snart återigen från norskt håll kräva, och man krävde åter igen sin "rena flagga" under samtliga omständigheter, örlogsskepp eller inte. Denna kamp intensifierades under 1890-talet där kung Oscar II försökte motverka "sillsallatens" avskaffande. Detta lyckades 1893,1896 och 1898 men tillslut blev även kungen tvungen att ge med sig vilket ledde till att Norge 1899 kunde fara vitt och brett över haven med sin nygamla, rena flagga. I Sverige behöll man "sillsallaten" ända fram tills unionsuppbrottet då man fick återgå till den gamla svenska flaggan igen. 

Här ser vi våran stackars statsminister, Erik Gustaf Boström, agera skräddare
då han gråtande tar bort sillsallaten ur den svenska flaggan. 

Fira nationaldag

Idag firar vi nationaldagen med att uppvisa en  bild på våran kungligaste kung, kung Oscar II och med ett kort poem till hans ära.

                                             

"Kung Oscar, Kung Oscar, släpp ut ditt långa hår..."