H.h. - Hogan, Ernest. En person.

Då det i en gentlemans (eller kvinna vid högre läroverk) bildning ingår att kännedom inneha av ett brett register av personer, levande eller hädangångna, skall jag be att få presentera den första av personporträtt som här skall uppträda. Valet av person  har gjorts baserat på veckodag, då det idag är som man säger i Tyskland "kleines Samstag" så finns där ingen annan möjlighet än att välja en sång- och dansman.

Ernest Hogan (1865-1909) var en amerikansk musikant av afrikansk härkomst. Han sägs ha varit upphovsmannen till musikgenren "ragtime" som med sin synkoperade rytm blev populär i slutet av 1800-talet. Hogan jobbade i unga år som skoputsare på Kansas Citys gator. Han lärde sig senare att spela piano och gick med i minstrelgruppen "Georgia graduates" där han uppträde som musiker, dansare och komiker. Det var under denna tid som han ändrade sitt namn från Ernest Reuben Crowdus till Ernest Hogan, detta sägs det, på grund utav att irländska sångare var på modet. Under denna tiden med "Georgia graduates" började han även att utarbeta en komisk dans som skulle komma att bli en del i ledet mot hans storhet. Dansen kallade han "pasmala" och 1895 så komponerade han en sång till denna dans. Stycket var namngivet "La Pas Ma La" och var sägs vara det första musikstycket i ragtime genren.

"La Pas Ma La" sålde Ernest Hogan för den i relation låga summan 25$, jämfört med den förtjänst som publicisten fick in vilka steg långt över 100.000$. Hela erfarenheten torde ha varit ett tveeggat svärd för Hogen som gick miste om en signifikant summa men som också blev bekräftad som kompositör. Efter "La Pas Ma La" komponerade Hogan det mycket stycket "All coons look alike to me" som fick ett massivt genomslag hos allmänheten. Det är för detta stycke han är mest ihågkommen och som rönte honom mest framgång, men också det som han retrospektivt skulle komma att ångra mest i sin karriär då dess tematik gav upphov till en viss kontrovers.


Sångtexten till "All coons look alike to me" lär Hogan inte ha skrivit själv utan lär ha hört dem sjungas på en salon i Chicago under namnet "all pimps look alike to me". Förutom att byta ut ordet "Pimp" mot "Coon" satte han till texten till en cakewalk rytm. Denna sammanslagning skulle göra stor succé hos allmänheten och lär ha sålts i över en miljon exemplar. Dock, genom användandet av denna nedsättande termen för neger, coon, i sin sångtext, skulle han uppröra de förenat staternas svarta befolkning oerhört. Sångens framgång skulle även göra att det skulle 
komponeras ett flertal imitationer och efterföljare vilket gav upphov till undergenren "coon songs". Sånger i den genren begagnade sig av stereotypiska framställningar av svarta. Trots att Hogan lär ha ångrat publicerandet av "All coons look alike to me" torde inte ha gjort detta med en gång, för efter den succén publicerade han även stycken likt dessa: "The Phrenologist Coon", "Lamb, Lamb, Lamb" och "C-H-I-C-K-E-N Spells Chicken".

Hogans framgångar fortsatte. Han företog ett antal turnéer bland annat med en egenskriven pjäs, som komiker i en minstrel show och uppträde tillsammans med den kände svarte sångerskan "Black Patti". Han spenderade även två år i Australien där han satte upp en egen föreställning, kallad "The lucky coon". Vid 1903 tjänade han årligen 300.000$ vilket var en ansenlig summa för en färgad man vid denna tiden och han ansågs vara "en av förenat staternas rikaste negrer". Ernest Hogan han även bli den förste färgade mannen som satte upp och medverkat i en Broadwayföreställning, "The Oyster Man" som börjades spela 1907. Ernest Hogan han avlida innan föreställningen stängde. 1909 insjuknade Hogan i lunginflammation vilket orsakade hans bortgång samma år. Till hans begravning kom oerhörda mängder av människor, färgade och vita, för att hedra den store musiker.

Vissa menar att det är kontroversen och följderna av "All coons look alike to me" som har gjort att Ernest Hogan har hamnat i skymundan för senare tider som det stora namnet inom ragtime genren. Detta till förmån för pianisten och syfilitikern Scott Joplin. Detta faktum har både fått stöd och kritik. Om Ernest Hogan och "All coons look alike to me" skrev Lester A. Walton på den färgade tidningen "The Age" 1934 följande:

"There was certainly not an iota of truth in the assertion… At no time after Hogan had achieved stardom did he fail to have prominently displayed in front of theatres, whether playing at Hammerstein’s Victoria or on the road, that he was composer of ‘All Coons Look Alike To Me,’ which he proudly looked upon as his trademark… The large and enthusiastic Negro patronage the ‘Unbleached American’ drew wherever he was an attraction is proof positive that the race turned out for him rather than “turned against him."

Kritik framfördes dock också mot Hogan 1898 i den färgade tidningen "The broad ax":

"…in our opinion it would have been a great blessing to the negro if Mr. Hogan’s tongue would have cleaved to the roof of his mouth and his right hand had become palsied when he first attempted to write or sing ‘All coons look alike to me.’ For Ernest Hogan has brought reproach upon the entire negro race."

Om kontroversen sade Hogan följande:

"(That) song caused a lot of trouble in and out of show business, but it was also good for show business because at the time money was short in all walks of life. With the publication of that song, a new musical rhythm was given to the people. Its popularity grew and it sold like wildfire... That one song opened the way for a lot of colored and white songwriters. Finding the rhythm so great, they stuck to it ... and now you get hit songs without the word 'coon.' Ragtime was the rhythm played in backrooms and cafes and such places. The ragtime players were the boys who played just by ear their own creations of music which would have been lost to the world if I had not put it on paper" 


Och här följer sångtexten:

Talk about a coon having troubles,

Think I have enough of my own,

All about Lucy Jane Stubbles,

She has caused my heart to moan,

About a coon barber from Virginia,

In society he’s the leader of the day,

Now, Miss Lucy she has gone and left me,

And with this coon she has run away.

She had no excuse

To turn me loose,

I’ve been abused,

For these words she did say:

Refräng:

All coons look alike to me,

I’ve got another beau you see,

He’s just as good to me,

As you, Mr. Coon, ever dared to be,

He spends his money free,

You and I we can’t agree,

For I don’t like you nohow,

All coons look alike to me!

All coons look alike to me kan höras här.

B.b - Begravd, levande. Ett verb.

Ett företeelse, som en gentleman absolut inte bör associeras med på något vis, men som det ändå finns ett värde i att känna till, är den levande begravningen.

Denna högst fruktansvärda företeelse är mycket gammal och skräcken för den lika så. I våran svenska nation bland andra har denna företeelse utdömts som straff under den historiska period vilken vi känner som medeltiden, då känt under termen "Kvick i jord". Detta grymma straff utdömdes, av sedlighetsskäl, till kvinnor, utifall att de hängas förestod möjligheten att osedliga blickar kastas in under kjorteln. Män kunde även de råka detta straff utifall de begick tidelag.

Straffet lär dock ej ha varit allt för vanligt förekommande på grund av dess vedervärdiga natur. Man försökte straffet lindra genom att en planka placera uppå den dömdes huvud, istället för att denna helt täcka i jord, vilket gav en luftficka. Huruvida denna behandling  gav någon förtröstelse åt den dömde  i verkställandets timma, tordes man kunna betvivla.

Dock var det inte bara i Sverige man dömdes till detta grymma straff. I antikens Rom blev Vestaler som svek sin celibat hänvisade till detta straff, i Ryssland straffades kvinnor som dräpt sina äkta makar även så och alldeles nyligen sägs det att Kejserliga Japanska armén skall ha begått detta våld mot civilia Kineser. Ett föga kejserligt tilltag.

Om detta företeelse endast varit reserverat för brottslingar och de som bedriva otukt vore kanske det inte en sådan stor skräck, men då jordfästning förbli en mer precis syssla än medicin så kommer alltid möjligheten att bliva begravd levande finnas så länge som de framlidnas kroppar begravas i jord.

Denna skräck har varit ytterst vanlig i alla tider, och tidigare desto mer berättigad, då det medicinska framåtskridandet har minskat risken för att detta misstag skall inträffa.  Skräcken och aktualiteten var kanske som störst under 1800-talet, då detta fenomen figurerade både i konstformerna såväl som i tabloiderna.

Ett exempel från tabloiderna kan tas från New York Times 21 Februari 1885, där artikeln förtäljer historien om den unga herr Jenkins som efter en tids sjukdom föreföll att ha avlidit. Dock observerades att ingen likstelhet inträde men begravningen fortsatte ändock. Då man skulle flytta den unge herr Jenkins kista till familjegraven en tid senare öppnade man kistan och fann den unge herr Jenkins kropp på mage i kistan, ett flertal rivmärken på lock och sidan av kistan och en stor kvantitet av hår avslitet från den unge mannens huvud, förmodad till följd av den skräck och panik som inträdde när Jenkins förstod att han ej skulle överleva sin förtidiga begravning.


Den storartade författaren Edgar Allen Poe har varit den som mer än någon annan har litterärt formulerat sina samtidas skräck för att begravas levande. Tematiken återfinns i hans berättelser "Amontilladofatet", "Berenice", "Huset Ushers fall" och framförallt "Levande begravd" som utagavs 1844. Berättelsen kretsar kring en man som har blivit diagnostiserad med Katalepsi och får därigenom den yttersta rädsla för att hans tillstånd skall misstagas för att han avlidit och han skall begravas levande. Berättelsen ger förstklassig litterär skildring av en levande begravs tankar då dennes öde uppenbaras.

Skräcken föreföll så stor att man sträckte sig så lång som att organisera föreningar för att motverka den fara. En av dessa var den amerikanska föreningen "Society for the Prevention of People Being Buried Alive" som startades 1896 som förordade en långsam process från det att personen förmodats ha avlidit tills dess att den läggs i sin grav.
Dåtiden människor stod dock icke fullständiga handfallna då det ställdes iför denna fara. För att bekämpa denna hemskhet började man tillverka säkerhetskistor. Den första säkerhetskistan sägs ha beställts av Hertig Ferdinand av Brunswick innan han avled 1792. Kistan var försedd med fönster, lufthål och istället för fastspikat lock var locket försett med lås inifrån.

I Tyskland på 1820 talet brukades så kallade "dödskammar" som var som en slags temporär kista, försedd med fönster och med en klocka som kunde ringas inifrån kammaren. En vaktmästare skulle därefter iaktta graven för var dag och utifall klockan ringde kunde denne öppna kammaren och släppa ut den felaktigt begravda. Var fallet inte så och vaktmästaren istället började iaktta förruttnelse istället kunde denne öppna kammarens lucka och låta kroppen falla ned i sin eviga grav så att kammaren kunde användas åter.


Att festa en klocka i kistans innanmäte eller i den förmodat avlidne var en vanligt förekommande säkerhetsanordning som användes på flertal håll. Det uppstod dock ett problem då klockans rep fästes i den avlide, ty då den avlidne börjar förruttna sväller kroppen och kommer då sannolikt att röra sig. Kroppen i rörelse skulle kunna verka mot klockan och få den att ringa, vilket skulle leda till en aning besvikelse för den som tror att en förmodad avliden faktiskt fortfarande vore i livet. Den besvikelsen vore i sanning stor.

För att ytterliga nedgöra de förhoppningar som säkerhetskistan ingav sina följare finns det till dagens datum inga rapporter om att någon människa har räddats från den levande begravningen på grund av att denna begagnat sig av säkerhetskistan. Den lilla solstråle som dock kan skymtas är att det heller ej finnes några rapporter om levande begravda människor som återfunnits döda i säkerhetskistor.

Avslutningsvis vill jag rikta ett par ord av visdom till alla aspirerande gentlemän: Håller er undan denna på alla sätt denna förargliga företeelse och lite ej på annat än de bästa säkerhetskistorna. Än bättre är att ligga fritt på en bädd i familjens mausoleum med en dörr som går att öppna inifrån, efter det att man antagas vara död. Att dö är för övrigt också en företeelse som en gentleman i största möjliga mån skall försöka avhålla sig ifrån.


Artikeln om unge Jenkins begravning 
Osmakligt listande fall av levande begravning

H.h - Hälsa, att. Ett Verb.

Något som var eftertänksam gentleman (och kvinnor vid högre läroverken) kommer att ställas emot i det att denna gör sitt inträde i det sociala livet är det vördnadsvärda akten att hälsa. Hälsningen skulle rentav kunna ses som ett inträdesprov, vars resultat onekligen kommer att påverka sina egna framgångar inom societeten. Det är därför av yttersta vikt att de mest noggranna förberedelserna tas inför genomförandet av denna akt, för att försäkra sig om lyckligaste möjliga utkomst.

Först bör gentlemannen se till att vara städad och klädd i sådant skick att en eventuell bekant ej skall av anständighetsskäl behöva avstå från att svara hälsningen och istället behöva gå omvägar för att undvika den sociala olägligheten att bli associerad men en man vars uppenbarelse är frånstötande.

Det andra en nitisk gentleman behöver är en hatt, utan hatt finns det föga att lyfta på utifall man råkar på en närmare bekant eller rent av en vän. Då vore en stor vederstygglighet att behandla en närmare vän som om denne vore endast en bekant och inte lyfta på hatten för denna. För att undvika sådana pinsamheter bör därför alltid hatt bäras när man befinner sig utomhus.

När det ovanstående har iakttagits kan man med gott samvete lämna hemmet, redo att hälsa och att hälsas på.

Gentlemän på stadens gator

Den mycket gode gentlemannen Thomas E. Hill från amerikas förenta stater har varit förutseende nog att dra upp vissa riktlinjer som bör beaktas. Det mesta bör te sig naturligt för även den mest världsfrånvände men de tåls än dock att skriva ut.

För amerikanen Hill finns det fyra sätt att hälsa, att bocka, att adressera, att skaka hand och kyssen, den senare bör dock användas ytterst sparsam om en alls.

1. Den underlägsna skall alltid introduceras till den överlägsna; den yngre till den äldre; gentlemannen till damen.

2. Bekantskaper vilka man  har tillfälle att råka är berättigade artigheten att mötas med bockning. Det är dålig sed att avstå från ifrån sådan behandling på grund av meningsskiljaktigheter parterna emellan.

3. Då en man introduceras till bekantskaper utomhus skall han alltid höja sin hatt till herrar såväl som damer.

4. Damerna innehar privilegiet att känna igen herren medelst bockning efter introduktion, och herren har som plikt att återgälda bockningen.

5. Den unga damen skall visa samma respekt mot den äldre damen, och till de i överlägsen position, som herrar åläggs att visa damer.

6. Den rökande gentlemannen skall, i det fall han möter en dam, medan han bockar avlägsna cigaretten (eller  likande) från sin mun och från damens närhet.

7. När en herre bockar skall han alltid lyfta hatten för en dam, när passerande sker på gatan skall hatten resas och hälsningen bringas med armen längst från damen.

8. Herren skall, utifall han befinner sig i sadeln, ta piska och tyglar i sin vänstra hand och med sin högra hand höja hatten och hälsa damen.

9. När man hälsar på flyktiga bekantskaper behöver inget samtal inledas utan endast en bockning företas, med närmare bekantskaper skall en högre grad av artighet företas.

10. En gentleman skall alltid återgälda en bockning som sker på gatan, även om den bockande inte känns igen. Personen skulle kunna vara en bortglömd bekantskap! Även om så inte är fallet skall bockningen återgäldas för att minska pinsamheten.

11. En gentleman bör endast företa en reserverad bockning då han från gatan blir igenkänd av en dam som befinner sig bakom ett fönster. Detta bör dock undvikas då dessa handlingar kan bli föremål för småsint skvaller. En gentleman  bör aldrig bocka för en dam vid omvända förhållanden.

12. När gentlemannen möter en dam, för vilken han inte blivit introducerad, i korridorer, trapphus eller andra trängre utrymmen skall gentlemannen bocka. Vid uppstigande  av trappor skall damen låta gentlemannen gå först och vid nedstigande skall mannen stanna, bocka och låta damen gå först.

En väl utförd hälsning av en solid gentleman.

Gällande adresseringar: i största möjliga mån skall titlar begagnas vid adresseringar. Exempelvis skall Doktor Krokström tilltalas "Doktor", båtman Eriksson tilltalas "Båtsman" och Intendent Wallén tilltalas "Intendent". Då man bjudits till en väns hem skall man försäkra sig om förnamnen på alla barn och de tjänare vilka man kommer att behöva adressera. Därpå bör man tala respektfullt till varandra och endast använda smeknamn då detta är tillbörligt. 

Att adressera andra med en bullrande manér, att hälsa: "Hallå där gamle vän!" eller "Hallå där Bob!" eller barnsliga uttryck visar på dålig uppfostra och undermåliga anlag. Skulle gentlemannen dock bli tilltalad på detta vis bör man ge ett civiliserat svar, på det att mest troligen kommer känna skam över sitt olämpliga tilltag och uppförande. 

Äkta makar kan indikera en angenäm äktenskaplig relation genom att inom familjen adressera varandra med förnamn. Bland främlingar kan dock herr och fru appliceras före namnen. Mellan nära vänner kan förnamnen också användas, men bland avlägsna bekanta skall efternamnen tillämpas.

Aldrig bör man använda öknamn eller respektlös namn, hur låg ställning personen än har skall man adresser så som man själv önskar bli adresserad. 

För den som för avsikt att bli en fullfjädrad gentleman kan Herr Thomas E. Hills visdomsord och lärdomar läsas i sin helhet här.

Den stora premiären

Jag har många gånger sagt att jag skall starta en blogg. En hot-or-not blogg, en fashion blogg och säkerligen en blogg om Jönsa-Per och hans äventyr. Jag har dock sällan tänkt på att starta en blogg, eftersom alla som har en blogg är mycket, mycket, ytliga människor.

Det skulle visa sig, vilket denna bloggen onekligen är ett bevis på, att även jag är en mycket, mycket, ytlig människa. Efter att jag hade förlikat mig med den tanken, vilket jag nu har gjort, så satte jag mig ned och börja fundera på hur jag skulle minimera skadorna. 

Det var då jag kom på hur jag skulle vända förfall till storhet. Genom att göra bloggen till en bas för moralisk förbättring och samhällsnytta skall jag skölja av mig allt vad blogg-behag och förtalsbloggeri heta, att osjälviskt ägna mig åt att förbättra mina medmänniskors kunnande genom allsköns nyttig fakta, att helt enkelt samla all den information som en rättskaffens människa behöver för att leva ett bildat och moraliskt liv. Ett konversationslexikon för gentlemän!

...Och damer med tillgång till de högre läroverken.

Hur som helst så kommer här att redogöras för olika historiska händelser och karaktärer, viktiga konstnärliga yttringar, vidunderliga kunskaper och med all säkerhet ett flertal sedelärande berättelser.

Mycket nöje under kommande nitiska studier! 

Se hur stor efterfrågan är efter en heltäckande sammanställning av all viktig kunskap är, människorna rasar i vänta! Observera mannen längst fram med hatten i nacken. Han är trängade behov av lärdom och är dessutom släckt med Jönsa-Per.