B.b - Begravd, levande. Ett verb.

Ett företeelse, som en gentleman absolut inte bör associeras med på något vis, men som det ändå finns ett värde i att känna till, är den levande begravningen.

Denna högst fruktansvärda företeelse är mycket gammal och skräcken för den lika så. I våran svenska nation bland andra har denna företeelse utdömts som straff under den historiska period vilken vi känner som medeltiden, då känt under termen "Kvick i jord". Detta grymma straff utdömdes, av sedlighetsskäl, till kvinnor, utifall att de hängas förestod möjligheten att osedliga blickar kastas in under kjorteln. Män kunde även de råka detta straff utifall de begick tidelag.

Straffet lär dock ej ha varit allt för vanligt förekommande på grund av dess vedervärdiga natur. Man försökte straffet lindra genom att en planka placera uppå den dömdes huvud, istället för att denna helt täcka i jord, vilket gav en luftficka. Huruvida denna behandling  gav någon förtröstelse åt den dömde  i verkställandets timma, tordes man kunna betvivla.

Dock var det inte bara i Sverige man dömdes till detta grymma straff. I antikens Rom blev Vestaler som svek sin celibat hänvisade till detta straff, i Ryssland straffades kvinnor som dräpt sina äkta makar även så och alldeles nyligen sägs det att Kejserliga Japanska armén skall ha begått detta våld mot civilia Kineser. Ett föga kejserligt tilltag.

Om detta företeelse endast varit reserverat för brottslingar och de som bedriva otukt vore kanske det inte en sådan stor skräck, men då jordfästning förbli en mer precis syssla än medicin så kommer alltid möjligheten att bliva begravd levande finnas så länge som de framlidnas kroppar begravas i jord.

Denna skräck har varit ytterst vanlig i alla tider, och tidigare desto mer berättigad, då det medicinska framåtskridandet har minskat risken för att detta misstag skall inträffa.  Skräcken och aktualiteten var kanske som störst under 1800-talet, då detta fenomen figurerade både i konstformerna såväl som i tabloiderna.

Ett exempel från tabloiderna kan tas från New York Times 21 Februari 1885, där artikeln förtäljer historien om den unga herr Jenkins som efter en tids sjukdom föreföll att ha avlidit. Dock observerades att ingen likstelhet inträde men begravningen fortsatte ändock. Då man skulle flytta den unge herr Jenkins kista till familjegraven en tid senare öppnade man kistan och fann den unge herr Jenkins kropp på mage i kistan, ett flertal rivmärken på lock och sidan av kistan och en stor kvantitet av hår avslitet från den unge mannens huvud, förmodad till följd av den skräck och panik som inträdde när Jenkins förstod att han ej skulle överleva sin förtidiga begravning.


Den storartade författaren Edgar Allen Poe har varit den som mer än någon annan har litterärt formulerat sina samtidas skräck för att begravas levande. Tematiken återfinns i hans berättelser "Amontilladofatet", "Berenice", "Huset Ushers fall" och framförallt "Levande begravd" som utagavs 1844. Berättelsen kretsar kring en man som har blivit diagnostiserad med Katalepsi och får därigenom den yttersta rädsla för att hans tillstånd skall misstagas för att han avlidit och han skall begravas levande. Berättelsen ger förstklassig litterär skildring av en levande begravs tankar då dennes öde uppenbaras.

Skräcken föreföll så stor att man sträckte sig så lång som att organisera föreningar för att motverka den fara. En av dessa var den amerikanska föreningen "Society for the Prevention of People Being Buried Alive" som startades 1896 som förordade en långsam process från det att personen förmodats ha avlidit tills dess att den läggs i sin grav.
Dåtiden människor stod dock icke fullständiga handfallna då det ställdes iför denna fara. För att bekämpa denna hemskhet började man tillverka säkerhetskistor. Den första säkerhetskistan sägs ha beställts av Hertig Ferdinand av Brunswick innan han avled 1792. Kistan var försedd med fönster, lufthål och istället för fastspikat lock var locket försett med lås inifrån.

I Tyskland på 1820 talet brukades så kallade "dödskammar" som var som en slags temporär kista, försedd med fönster och med en klocka som kunde ringas inifrån kammaren. En vaktmästare skulle därefter iaktta graven för var dag och utifall klockan ringde kunde denne öppna kammaren och släppa ut den felaktigt begravda. Var fallet inte så och vaktmästaren istället började iaktta förruttnelse istället kunde denne öppna kammarens lucka och låta kroppen falla ned i sin eviga grav så att kammaren kunde användas åter.


Att festa en klocka i kistans innanmäte eller i den förmodat avlidne var en vanligt förekommande säkerhetsanordning som användes på flertal håll. Det uppstod dock ett problem då klockans rep fästes i den avlide, ty då den avlidne börjar förruttna sväller kroppen och kommer då sannolikt att röra sig. Kroppen i rörelse skulle kunna verka mot klockan och få den att ringa, vilket skulle leda till en aning besvikelse för den som tror att en förmodad avliden faktiskt fortfarande vore i livet. Den besvikelsen vore i sanning stor.

För att ytterliga nedgöra de förhoppningar som säkerhetskistan ingav sina följare finns det till dagens datum inga rapporter om att någon människa har räddats från den levande begravningen på grund av att denna begagnat sig av säkerhetskistan. Den lilla solstråle som dock kan skymtas är att det heller ej finnes några rapporter om levande begravda människor som återfunnits döda i säkerhetskistor.

Avslutningsvis vill jag rikta ett par ord av visdom till alla aspirerande gentlemän: Håller er undan denna på alla sätt denna förargliga företeelse och lite ej på annat än de bästa säkerhetskistorna. Än bättre är att ligga fritt på en bädd i familjens mausoleum med en dörr som går att öppna inifrån, efter det att man antagas vara död. Att dö är för övrigt också en företeelse som en gentleman i största möjliga mån skall försöka avhålla sig ifrån.


Artikeln om unge Jenkins begravning 
Osmakligt listande fall av levande begravning