F.f - Foster, Steven Collins - En person.

Stephen Collins Foster (1826-1864) kan författaren med glädje räkna till en av sina så kallade "Artonhundraförtiotals-vänner". Deras gemensamhet är en yvig stil och ett melankolisk sinne. Men då detta inlägg skall behandla Herr Foster tordes förklaringen av "vännerna" gör sig bättre vid ett senare tillfälle och lämnas därför där hän och skriften om Herr Foster i enskildhet återtas.

Herr S. Foster har främst gjort sig känd som musikkompositör i Amerikas förenta stater och har av mången man kallats den amerikanska musikens fader. Härmed avses den inflyttade amerikanska folkets musiks fader, och inte infödingarnas, alltså indianernas, musiks fader.

Vad som gjorde denna utnämningen var hans klassiska musikaliska träning vilken han erhöll under sin uppväxt vilket han skulle komma att blanda med den vid tiden rådande folkliga "Blackface - Minstrel" genren  och på så viss, medelst min musik, tilltala både de kultiverade och de låga i samhället. Han fick kontakt med denna folkliga musiktradtion genom sin vänskap med cirkusmannen och minstrel musikern Dan Rice.

Foster skrev texter om folkliga ämnen, men avstod från att införa svordomar, vulgarieteter och humoreskeriteter som gav upphov till avsmak hos de mer välborna i samhället. Istället anspelade han på sentimentalitet och romantik och till detta satte musik som var en blandning mellan den klassiska och den folkliga skolan. Han musik blev och är fortfarande särdeles populär i de södra staterna som ofta också porträtteras i hans musik. Han var dock själv född i staten Pennsylvania och residerade aldrig i något av de södra staterna över huvud taget. Undantaget var en resa som företogs 1852 ned för Mississippi till New Orleans på broderns hjulångare.

Det som vidare utmärkte herr Foster var att han, till skillnad från många andra under denna tid, försökte att försörja sig på sitt skrivande av musik. Detta var en svår konst då vaxrullen ej än var uppfunnen, utan man förlitade sig på försäljandet av partiturer till människor som själva hade önskan att spela de stycken som stod nedskrivna. Då kunskapen att läsa notor, kunnandet att spela och tillgängligheten till ett piano vara hos en person samlade tillhörde ovanligheten jämfört med senare tiders vaxrulleförsäljning fanns där inte mycket inkomst att hämta. Lägg därtill att de förenta staterna under denna tid hade få instanser som skyddade upphovsrätt vilket gjorde att dessa partiturer kopierades utan att delge herr Foster någon vinst gjorde hans situation mycket svår.

Även fast han rönte vissa framgångar under slutet av 1840-talet och början av 1850-talet så blev hans situation allt sämre. Hans fru och barn flyttade ifrån honom  i början av 1860-talet och hans musik uppvisade allt sämre kvalité. Han dog 1864, boendes på ett hotell i New York, då han i feberyra slog skallen i ett handfat vilket krossade såväl handfatet som herr Foster skalle. Han dog urfattig hållande endast ett antal småslantar och en lapp där det stod att läsa "Dear friends and gentle hearts". Något annat hade jag icke väntat mig från en man som vore min melankoliske vän från 1840-talet.

Här följer en länk där man kan höra några av Herr Fosters populäraste sånger som genom Paul Robesons framförande påvisar den blandning av förfinad sentimentalt tematiserade med stoff från "Blackface" genren vilket var det som kännetecknade Foster.