Sedelärande berättelse från det 18:e århundradet

Den text som här följer är hämtad ifrån en veckotidsskrift ifrån det artonde århundradet. Även om berättelsen inte lär läsaren att vara en gentleman av dagens mått bör man ändå akta det budskap som berättelsen framför. Känsla läsare varnas då det artonde århundradets skriftställare skräda icke sina ord utan säger det som i  sina tankar finnas, vilket är en ärlig men ohållbar hållning. Icke desto mindre finns det hos alla gentlemän en vilja att vara förtrogen med tidigare sekels uttryck och karaktär.

Från "Lifhets ehnstakha prhroblem" 

Det war ein salige dagh då jagh fhor uthi drodska intihl den nermaste avf shentrahlovter fhör at dähri uphsöke mihna nermstha bekhantshkaper. Vhi bruka alltid warandra mötes phå wad som best kahn khallas et "The-hus". Whi bruka altid hafa mhcyket trefligt i vharandras sellskap. Dennha dag war doch afsedth at icke bhli den samme som deth så mången ghånger i deth fhörflutna vahrit. Dehna gångh deht skola blih annorlunda. Ty dehna ghång deth skola komma en fråhn deth förfhlutna icke igenkennbar person. Han wore till uphenbarelse et sthyke pikant. I kledsel whore han till en del prytligh, till en del ovortadh med kleder et sthyke fhöråldrat. Wad som mer wahr, han wahr en hest. Som prekert kan whara kan deth endok segas att han war af mykhet goht bördth. Wi Wehnner i börhjan wore skeptiska til hesten intrede i den kretz som war wår af den anledningen icke at han war en hest, utan den at han syne oss wara ofhörmöken til komunikation vid oss. 

Wisth war han ehn hest af goht bördth,
endock han war en smuthzig pershon.

Wi war dock icke dem som var dem, ty vi let honom bland os ihntreda. Det war dock så, att icke mykhet samthal fortfor melan os, så jag tog might beslut att hesten nerma mig medelst ord och mening. Detha war min egen bane, ty den hest med vilken jag talha, åtebhördade mig med enhbart hån och fhörlöjlijande. Ty dåh hesten inbijöds till sellskapsspel han betaka sig för des tjansart ock sedan mig fhörolempa i det at genom at mig försöka lhera et anat spel med vhilket jag havf gamal förtroghenhet, genom at visa fhör mig hur jag skola det sphela. Uhnder tiden han förbise alha mina anythningar at jag i spehelt var förtroghet. Då wi sedan sat os att prata han khategoriskt neka mihna utsaghor och ständight mig håna med frhågan hurivida "jag wet" ehller "jag icke weta?". Efther dena skymf wi wenner aldrig hesten bjudha ijen. Den lehrdom som af deta kan dhras er: Dehn man icke prophert kenner, skalh icke bhjudas in bhland wenner.